Intellectio

...is hard to keep to yourself.

Jag tycker om att muttra för mig själv. Jag känner mig viktig då.

Ibland så är allting perfekt. Ibland så är allting så jävla bra. Ibland så.... Ibland som idag.

Men jag faller väl lika fort ner som jag flög upp.

... som alltid. Vad annars?

Tack vare Nina så blir det inga fyllebilder från kräftskivan på båten. Nej, för Nina har tappat bort minneskortet, inte kameran, men minneskortet. Smidigt!

Sweet, nu är biljetterna betalda och klara. London om 2 veckor. Det blir nice. Något att se fram emot.

Mina bästa upplevelser skapas på tunnelbanan. Man skulle nästan kunna tro att jag är hemlös. Idag tex så satte sig en kille på kanske 15 bast bredvid mig i rusningstrafiken och fyfan vad han luktade finlandsfärja. Jag hade ett sånt otroligt dilemma. Skulle jag sitta kvar i finlandsfärja-lukten i tre stationer till, eller flytta mig och ge vika?

Jag satt kvar i skitlukten. Det var vidrigt men jag vann.


Btw är jag en rocketscientist bara för att Mattias på jobbet säger det! Bara för det! En klok kille det.

Sharing moment! Jag jobbade på Globen i lördags och fick hjälp av en mycket trevlig kille. Jag vet att han är 24 år gammal. Bor i Farsta och jobbar på samma ställe som mig. Men under de 7 timmar vi jobbade ihop så fick jag aldrig veta hans namn. Jag frågade, men han skämtade bort det. Jag försökte fråga andra människor men de var ingen som förstod vem jag menade. Det värsta är att han fick mitt nummer, en jävla främling tog mitt nummer. Jag kommer inte kunna leva med mig själv.

Ohhhh vad jag inte ser fram emot imorgon och oj vad jag har trampat snett, satt mig i klistret och grävt min egna grav.

Jävla skit. Riktigt mycket skit.

Ibland, som tex just nu, så undrar jag helt seriöst vad det är för typer jag umgås med. Jag bläddrar igenom bilderna på facebook och tänker, vem av alla dessa skulle jag kunna presentera som normal. Ingen, slår det mig.

Kära vänner, bli inte upprörda nu. Jag är lika illa som ni. Anledningen till att jag ens funderar är för att jag igår satt fast på en båt i 5 timmar och hade kräftskiva med företaget. Jag hade blivit varnad för att pikebussen ibland står och väntar när man kommer i land. Jag blev inte besviken på kvällen kan jag ändå säga. Att se ens chefer svepa sprit och dansa hejvilt, det är något jag tom skulle kunna betala för. Ser fram emot konferansen i november. Den har de utökat från 5 timmar till 3 dagar.

Kanske vågar jag lägga upp bilder när jag får tag i dem. Kanske.

Sjukt hög antiklimax känsla nu. För nu har fan helvetet brutit lös. Tv-Serie-Säsongen har startat i Amerikat!

Minst hälften av allt skrivet på den här bloggen är lögn.

Nä, nu ljög jag igen.

Egentligen hatar jag allt vad blogg innebär. Man ska livnära sig på andra. Man ska skryta så mycket som möjligt om sin sjukt höga status ens blogg, egetligen inte, har. Man ska skriva kommentarer på andras bloggar bara för att se till så man får fler besökare till sin egna blogg, inte för att man bryr sig om det den andra personen skrivit. Värst är då de som låtsas bry sig och skriver "ha en trevlig kväll" som kommentar, som om det är något man kommenterar på något. Helt främmande personer. Fan förstår ni innebörden av vad en kommentar är. Man har en åsik, man tycker till, berättar vad man upplever om ämnet, men neej folk fortsätter skriva "ha en trevlig kväll". De livnär sig som parasiter, era jävla hycklare! Det är ni allihopa, hela jävla bloggvärlden. Utnyttjare det är vad ni är, varenda en.


Bara för det ska jag gå in på någon värdelös modeblogg och lyckönska alla om någon världelöst.

Min allra högsta  önskan är att få vakna en morgon kl 6. När det är helt lugnt och tyst, totalt utvilad. Ha frukosten serverad av en osynlig pyssling. Få sitta och äta den i lugn och ro och känna att jag inte behöver göra ett skit. Min 'att-göra' lista existerar inte och på dagens agenda står det INGENTING.

Det stod nyligen i tidningen att bloggen är passé. Nu ska man tydligen lägga upp hela sitt liv på nätet istället i någon kalenderliknande format. Som om det inte räcker att man känner sig illa tvingad att följa kompisars upptåg och alla modebloggar, nu ska man ta del av allas minsta lilla kisspaus. Nä, de känns inte rätt. Egentligen måste jag ändå känna mig delvis hängiven åt iden att bloggen inte kommer att leva för alltid. Men så länge vi inte kan ta den tiden och lägga ner den på något vettigare så kommer folk att läsa andras bloggar och fortsätta att fylla sin egna med minst lika mycket meningslöshet och skit.

Idag var jag så hungrig. Jag förstår inte hur folk kan fasta. Jag satt på T-centralen på väg hem vid sjutiden när de ropar att det är förseningar i tunnelbanan. Jaha, nu igen liksom. Ja då sitter jag där med min hemköp-påse fullastad med juice, smör och chips. Jag kände mig som ett svält barn i afrikas savann. Jag hade fan kunnat käka gummit på rulltrappan. Eller slickat i mig smörpaketet. Men jag valde som en någorlunda sansad människa att trycka i mig chips. Och oj vilka blickar jag fick.

Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som när jag läste att det klassades som djurplågeri när F12 hade färgade kycklingar. Snacka om att sverige ligger efter. Såna kycklingar gav dom till mig när jag var 6 år och villa ha husdjur i iran. De första två dog. Så då fick jag två till i nya färger. Dom växte sig hyfsat stora så vi körde ut dem till landstället där de antagligen blev uppätna av en orm. Fanns gott om ormar. Sen fick jag två till. Dom tröttnade jag på. Tror inte någon matade dem efter att jag åkte därifrån.

Poängen är, världen är full av färgade kycklingar. Men fiskar i blendern den har jag inte provat måste jag säga. Det var fiffigt. Jag hade ändå 53 guldfiskar ett tag.

Det här hittade en person på blocket som var och letade efter, ja jag vet inte vad. En ny fru kanske?

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna).Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Ni vet hur gravida påstår att de "äter för två". Jag synar. Jag sover för två, i en dubbelsäng i 14 timmar. De var inatt. Rekordet ligger på 22 timmar.