Intellectio

När jag städar så händer det att jag hittar döda silverfiskar. Varje gång så spritter det till i kroppen för då tänker jag YES! En till som inte kan föröka sig. Men sen kommer momentet efter. Det blir oftast att jag ropar på mamma som får avlägsna hyresgästen. Men ibland, och bara ibland, så är jag ensam hemma. Då blir valet att låta den ligga kvar. Problemet blir ju då att jag vet att det ligger en silverfisk där och jag kan inte låta bli att gå dit och se till så att den inte rör på sig och springer iväg. Inte för att jag har en aning om vad jag skulle göra om den sprang iväg. Men det är en försäkring av att jag vet vart jag har den.

Om mamma inte kommer hem på länge så blir jag väldigt illa till mods. Jag blir skogstokig med andra ord. Jag blir nervös och virrig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte vara nära den. Men inte fan vill jag inte veta vart den är och vad den gör. Så slutsatsen blir att jag måste göra mig av med den. Då brukar jag linda in min hand i toapapper och sedan ta ytterligare en rulle i handen för att sedan plocka upp hyresgästen på 3 mm. Den ska snabbt som tusan in i toan och spolas bort. Dessa två sekunder det tar att göra det brukar jag tänka "tänk inte på att du har en fisk i handen, tänk inte på att du har en fisk i handen" vilket bara resulterar i det motsatta. jag konstaterar att jag har en fisk i handen. Och jag blir oftast så äcklad att jag måste tvätta händerna ett par gånger och använda slut en flaska alcogel. Tänk er denna ruljans repeterandes några gånger per dag, så har ni mitt liv i ett nötskal.

Och så har vi väl snart stopp i toan också.