På Hemväg
Klockan är 18.00 och Mona stiger ut på Kornhamnstorg. Ställer sig vid övergångsstället och lyfter huvudet mot solen, blundar och njuter. När jag sedan småglimtar mot solen så får jag syn på en supersnygg, okej okej jag ska inte överdriva, ganska snygg kille vid min sida. Ljuset slår om till grönt och killen tar och rör på sig och jag trippar lyckligt efter. Vid Slussen har jag ett beslut att ta, vägen via Katarinavägen eller upp mot Götgatan. Ja vars, killen rör ju sig mot Götgatan så jag traskar nöjt efter och inser att det har utvecklats till en slags förföljelse. Jag håller mig på ett nära avstånd, men inte för nära, för han får inte se mig. Men jag måste kunna ha honom på ögonavstånd. Ibland håller jag några människor emellan oss och ibland smyger jag mig närmare för att lukta honom i nacken och få en liten sniff på den gudomliga doften som omfamnar honom.
När vi kommer till övergångsstället vid medborgarplatsen så har jag hetsat upp mig så mycket på enmansleken att jag tar skydd bakom en man för att han inte ska se mig. Jag är övertygad om att han vet att han är förföljd men han får inte veta att det är jag. Jag smyger bakom honom, ibland så inne i mina tankar att jag nästan trampar honom på fötterna när han har saktat ner. Då måste jag hejda mig och nästan stanna upp helt för att få avstånd igen. Men sen händer någon. Vi är vid Skrapan och som en blixt i klar solsken så girar han höger och in till Skrapan! Jag går chockad och oförberedd rakt fram. Jag ser åt höger och ser honom försvinna in i centrum medans jag fortsätter framåt. Vad skulle jag göra? Gå in vid nästa ingång? Vända om och följa honom? Jag blir alldeles förbryllad av detta. Han var skicklig. Han irrade bort mig helt. Han måste ha väntat till rätt ögonblick att lura mig. Ett centrum, det är genialiskt. Där skulle han lätt kunna beblanda sig med folkmassan och komma undan. Väldigt skickligt gjort, killen!
Så jag fick traska vidare, ganska dyster för att jag inte hade någon med tempo att följa, till McDonalds för att trösta mig med en Swiss glass. Och till min förtret så fungerar inte maskinen! Nä, för den behövde rengöras. Å ena sidan glad över att man inte behöver äta smutsig mat å andra sidan ledsen över att jag behövde tröstmat så satte jag mig på tuben hem.
När vi kommer till övergångsstället vid medborgarplatsen så har jag hetsat upp mig så mycket på enmansleken att jag tar skydd bakom en man för att han inte ska se mig. Jag är övertygad om att han vet att han är förföljd men han får inte veta att det är jag. Jag smyger bakom honom, ibland så inne i mina tankar att jag nästan trampar honom på fötterna när han har saktat ner. Då måste jag hejda mig och nästan stanna upp helt för att få avstånd igen. Men sen händer någon. Vi är vid Skrapan och som en blixt i klar solsken så girar han höger och in till Skrapan! Jag går chockad och oförberedd rakt fram. Jag ser åt höger och ser honom försvinna in i centrum medans jag fortsätter framåt. Vad skulle jag göra? Gå in vid nästa ingång? Vända om och följa honom? Jag blir alldeles förbryllad av detta. Han var skicklig. Han irrade bort mig helt. Han måste ha väntat till rätt ögonblick att lura mig. Ett centrum, det är genialiskt. Där skulle han lätt kunna beblanda sig med folkmassan och komma undan. Väldigt skickligt gjort, killen!
Så jag fick traska vidare, ganska dyster för att jag inte hade någon med tempo att följa, till McDonalds för att trösta mig med en Swiss glass. Och till min förtret så fungerar inte maskinen! Nä, för den behövde rengöras. Å ena sidan glad över att man inte behöver äta smutsig mat å andra sidan ledsen över att jag behövde tröstmat så satte jag mig på tuben hem.
Kommentarer
Trackback
