Intellectio

Nu ska jag ta och dela med mig av något som hände tidigare idag.
Jag gick på drottninggatan med destination kungshallen. Jag ser en kille som kommer gående emot mig och jag viker av mot höger för att undvika en kollision. Killen viker av åt samma håll så jag saktar ner något. Killen springer rakt på mig och utropar
-Alltså du är så snygg! Jag ville bara säga det. Skulle inte du kunna ta en fika med mig?
Jag stirrar något chockad på denna kille som oblygt samtalar med mig utan någon som helst orsak. Artigt försöker jag, stammandes, avböja hans inbjudan.
Då börjar killen förklara sig.
-Näe men alltså, jag tyckte du såg bra ut och jag är rätt rak på sak, du vet. Jo men alltså jag är ju sån som person, om du fattar. Inte att jag är på utan bara går rakt på sak och alltså fika är ju trevligt.
Framför mig hör jag hur två tjejer börjar skratta högt och jag har lust att stämma in. Killen ger inte upp. Han sträcker fram handen, tar ny sats och presenterar sig själv. Jag försöker förklara att jag har lite bråttom och att jag inte tar en fika med främlingar som kommer fram till mig på stan. Snubben fortsätter trög som han är och det hela slutar med att jag får ta killens nummer för att bli av med åbäket.

Hur kommer det sig att muppar alltid kommer fram till mig, har jag något stämplat i pannan eller??
Kanske L:et formade sig i pannan på mig trots allt.

En treårig flicka säger till sina äldre kompisar
-Kom nu barn, nu ska vi gå och leka.

Jag har en vän. Hon är en riktig språkfascist. Hon smittade mig. Så nu är jag också en språkfascist. Det är typ som fågelinfluensan. Det smittar!

Ps. Hiv och gäspningar smittar också.

Hustrumisshandel är ju rätt så vanligt. Man hör ju talas om det lite då och då. Det jag tycker är det intressanta är att mans-misshandel hör man inget om. Det är ju liksom lite mer fönedrande. Jag börjar alltid fnissa när jag tänker på det. Har en sån tydlig bild om hur det går till. Kvinnan står vid dörren och stirrar blint på klockan. Tjugo över nio. Hon vevar med brödkavel fram och tillbaka. Slår sig lite lätt på benet och har en bister uppsyn. Arne kommer släpandes runt hörnet med portföljen i handen och slipsen på sned. Han vet vad som väntar honom. Han är sen igen. Kvinnan ryter till
-Vet du vad klockan är ?! Du är tjugo minuter sen!
Arne ser bistert ner på skorna och mumlar ohörbara ursäkter. Hon rycker tag i hans öra och drar in honom i sovkammaren och rycker ner byxorna.
-Din jävla manshora! Sa jag inte att du inte fick vara ute längre än till nio, ryter hon till medans hon slår Arne.
Efteråt går Arne och diskar för att försöka få kvinnan på bättre humör. Inget kvällsmål får han. Kanske några rester om han har tur. Han går in och nattar barnen och sätter ett leende på läpparna. Imorron struntar han nog i krogen efter jobbet.

Nu kanske man kan ha riktigt kul åt min föskönade version. Sen kan ju andra uppleva att kvinnan med brödkaveln är verklighet. Det är en bister värld vi lever i, där den ena personens roliga historia är en annans riktiga liv.